RECENSION
Fulheten
Nanna Johansson
Kolik förlag
Fulheten är en liten unge med ADHD som just sett en Jackie Chanfilm och fått hybris. Ninjaungen säger ”kapoow!” och sparkar en sedan stenhårt i skrevet. Och den träffar mitt i prick. Mitt i prick!
Det är smärtsamt. Man viker sig dubbel vet inte vart man ska ta vägen, så ont gör det. Men samtidigt kan man inte låta bli att skratta så jävla hårt, för situationen är så komisk.
Så där ligger man på golvet – ömsom kvidande och hulkande, ömsom asflabbande.
Och samtidigt som du ligger där och lider springer ninjaungen omkring i huset och tuggar fradga och tränar roundhousekickar på plattteven, din vräkiga elgitarr och gammelmormors soppskål. Men du kan ändå inte tycka illa om ninjaungen. Om du mot förmodan skulle kunna få tag på den och få den att lugna ner sig skulle du vilja krama om den. För att sedan låta ninjaungen sparka dig i skrevet en gång till. Den här gången ännu hårdare!
Låt er inte luras av namnet. Fulheten är inte ful. Fulheten är fulsnygg. Inte vacker. Inte på långa vägar vacker. Men fulsnygg ut i fingerspetsarna.
Ska du bara läsa några böcker i år, se då för fanken till att en av dem är Fulheten
Gustav F. Andersson
